Primärvård

Kapkures healthcare clinic

Min sista vecka tillbringas på hälsocentral i Kapkures. Jag får se lite mödravårdcentral, lite vaccinering, lite mottagning och en del HIV-testning. Innan själva HIV-testet har man alltid ett långt samtal om hur man ska skydda sig, hur man kommer reagera om testet visar positivt, hur man sätter på en kondom, hur man läser av testet. Klienten får själv läsa av testet för att inte kunna skylla på att det har lästs av fel eller att de inte förstod.

Mike visar hur man läser av resultatet på HIV-testet

Men en större del av veckan har jag ägnat åt att kolla på deras community health work, det uppsökande arbetet. I varje stadsdel eller by har man några stycken community health workers, som helt utan ersättning har ansvar för 20 hushåll som de besöker från en gång i månaden till varje dag och hjälper sjuka, informerar och utbildar om hälsovård och hur man kan få in lite pengar och mat till hushållet genom att till exempel ha ett litet jordbruk.

Hembesök!

Community health workers väljs på ett stormöte där folk från varje by kommer och röstar. På mötena tar man också upp problem som just det området har, och på det här mötet jag var på var det mycket snack om leoparden från Lake Nakurus nationalpark som dödade boskap... Vargmötesstämning!

Jag har också fått träffa ett par olika grupper, en HIV-supportgrupp som berättade om sin verksamhet och en grupp för ungdomar där jag berättade om Kärleksakuten!

Vinter

Det är vinter i Kenya. Det har INTE Jessica Svefors fattat. Däremot har grannflickan Gadhoni klätt sig helt rätt i vinterjacka och mössa. Inte för att det direkt är några snöbollskrig som ska avklaras, men temperaturen kryper ju ändå under 20-gradersstrecket.

Maasai mara

Jag har ju verkligen inte tid att blogga nu, det är nu precis en vecka tills jag ska sätta mig på planet hem. Men här kommer i alla fall lite djurbilder från Maasai Mara och vår fantastiska safari där, jag har inte hunnit kolla vilka bilder som är bäst så det här är bara...bilder, helt enkelt. Håll tillgodo!
Giraffer.
Det var ju "the great migration" till Serengeti när vi var där, så det var hur mycket gnuer som helst, och många av dem prydligt uppradade för sin vandring.

Okej det ligger faktiskt två geparder där mellan buskarna, jag såg dem i kikaren!

Vad är det med mig och bufflar och dåligt ljus? En till i alla fall.

Elefanter! Hurra!

Lejon. Såg vi massor. Här är några som ligger och vilar i kvällssolen.

Zebra crossing. Hö hö. Hö.

Flodhästar.

Gamar och maraboustork.

Och här - det häftigaste av allt ety mycket svårsedd: Leoparden!

Mina kenyanska pojkvänner

Jag samlar på kenyanska pojkvänner. Jag vill ha en från varje stam, vilket jag ju inte har lyckats med, men några olika stammar har det blivit. Och okej, det kanske inte är så mycket kärlek inblandat, jag räknar dom som mina pojkvänner om dom verkar det minsta intresserade av mig (om så än på ett vänskapligt plan, här knusslas inte!) och vi har någon form av kontakt, oftast via sms. En av mina kisii-pojkvänner har jag inte ens träffat, bara blivit hänvisad till honom av en gemensam vän. Men han är mycket trevlig att sms:a med.

Jag brukar fråga folk jag känner här, att om jag vore kenyan, vilken stam skulle jag tillhöra? Många svarar sin egen (det är ju ändå mina kompisar), men ibland får man riktigt roliga svar. Skulle jag vara luo för att jag är doktor, kipsigi för att jag går snabbt (sant, jämfört med kenyaner går alla svenskar snabbt), maasai för att jag håller mig till min egen kultur eller kikuyo för att...ja, jag bor ju i en kikuyofamilj? Jag fick till och med ett kikuyonamn på vägen till Mombasa av mina reskamrater, men jag minns inte riktigt hur det stavas så jag vill inte skriva ut det;-)

Baby Elephant Walk

Stackars Jessica. Sen hon blev hämtad kl 06.00 i onsdag morse har det verkligen gått i ett eftersom jag vill göra mesta möjliga av mina sista veckor här. Själv hade jag flera veckor av lätt uttråkat slappande innan jag kände tillräckligt mycket folk för att det skulle bli action hela tiden.

Haley och Jessica väntar på att klockan ska bli prick 11, så man får komma in på barnhemmet.

När hon hade kommit åkte vi till ett elefantbarnhem för föräldralösa elefanter. Det har öppet en timme om dagen för besökare, och det är när elefantbarnen får mjölk ur jättestora nappflaskor, resten av tiden tränas elefanterna att vara elefanter i det vilda. Vi lärde oss massor om elefanter, till exempel att deras hälsa påverkas väldigt lätt av deras psyke, och att de därför kan dö om de såg sin mamma dödas och sen inte kommer över det. Många av elefanterna var föräldralösa på grund av tjuvjakt efter elfenben. Jag skrattade innan åt Haleys amerikanska entusiasm för hur söta elefanterna var, men så fort de kom...dom var otroligt söta.

Om elefanterna söker kontakt, är det okej att klappa dom.

Mums. Mjölk. Massa mjölk.

Okej och det skulle ju vara grymt att göra en video med dom är sötnosarna och spela baby elephant walk för tre fagotter till. Det ska jag ta tag i.

On the road

Börjar bli stressigt. Om två veckor är jag på väg hemåt, och mycket ska hinnas med. Idag åker jag till Nairobi för att imorgon plocka upp Jessica, och vi hinner knappt tillbaka till Nakuru innan vi ska till Naivasha och hälsa på Sophias dotter Sheila och åka till nationalpark där, och på fredag startar vår tredagarssafari till Masai Mara. Inte mycket praktik för tillfället alltså, men det är ju ändå sommarlov;-) Hoppas allt är bra därhemma! Kram

Mombasa runt Emmadagen

Den bjudande kusinen på sitt kontor i Nairobi.

Sophia, jag och Sophias syster Lynda just ankomna i Mombasa.
Vårt flådiga hotell.
Vår flådiga strand vid hotellet. Lägg märke till jobbiga strandförsäljare.

Jesusfortet i Mombasa. Byggt av portugiser för att skjuta muslimer. Tror jag. Kan ha missat nånting där i guidningen.

-Sätt dig på den!
-Men får man verkligen sitta på dem?
-Javisst!

Man fick inte sitta på dem.



-Nej! Gör det inte!
Min resegrupp var skräckslagen när jag inte bara insåg att jag fick snorkla utan också tänkte hoppa i och göra det. Men då var jag också den enda simkunniga av oss så rädslan var väl inte helt obefogad.

Mata fiskar under båt.


Solnedgång och palmer. Ha ha! Klyschigt.


Bilfärja för att ta sig till den södra kusten om Mombasa. Fullpackad med ffa människor men också några bilar.

Diani beach på sydkusten. Lugnare än nordkusten och förförande vackert.

sukuma!

När man hälsar på swahili frågar man hur personen mår. Det gör att man oftast blir hälsad på med ett "How are you?" även på engelska, och får också som följd att svaret på "Hello!" blir "Fine." vilket jag ibland kan bli lite förvirrad av. Det ord man först lär sig (om man inte har haft förstklassig swahiliundervisning innan förstås) är mzungu, vilket är en vit person, som man ju är. Det sägs efter en på gatorna, om det inte är små barnkörer som ropar "How are you? How are you? How are you?". Och så har man i hela sitt liv hört att det är fult att peka ut folk. Och varför skulle det vara mindre ofint att peka ut en vit än en svart person? Lite konstigt är det också, eftersom det inte direkt är brist på vita i de här trakterna, det fullkomligt vimlar av volontärer, missionärer och...andra. Eller ja....vimlar är kanske att ta i men på gatorna i Nakuru ska du ha varit ganska ouppmärksam om jag är den första vita personen du ser.

Min swahili utvecklas långsamt men folk är på gott och ont alldeles för bra på engelska. Av att vara på förlossningen får man ju också ett ganska intressant ordförråd, "sukuma mami!" ("krysta mamma"), "metoka maji?" ("har vattnet gått") och "baridi kidogo" ("nu blir det lite kallt", sägs när man ska torka rent innan vaginalundersökning, förutom att man på swahili tenderar att skippa alla töntiga småord och bara säger "lite kallt". eller "kallt lite" för att vara exakt).

Lägg märke till att jag inte har lagt upp ett enda foto på temat "vit flicka omgiven av svarta barn", ett annars populärt foto på facebook osv. Lite med flit, det känns så jävla klyschigt. Men ärligt talat, det är inte svårt att få till ett sånt foto. Åk till valfritt barnhem och de närhetstörstande föräldralösa barnen kommer kivas om platsen närmast dig. Och även andra barn tycker att du är ruskigt spännande. Här hade det passat med ett sånt foto va? Ha ha (inte så att dom inte finns...), jag ska istället lägga upp ett foto som visar på välkläddheten hos kenyaner, en 8-årig flicka jag träffade på Haleys senaste outreach clinic. Och jag hatar att ta kort på folk men här frågade jag snällt om lov.

blandade bilder, mest mat faktiskt

På TV visas samma bilder som jag misstänker att ni får se där hemma, även om det är regnperiod och grönt och frodigt här så är det torka och elände i landets norra delar och kritiken mot landets styre som inte gjorde något i tid är massiv. Inte blev den mindre av att det hävdades att ingen hade hungrat ihjäl på grund av torkan...

Men jag hungrar inte ihjäl, har återfått vartenda litet kilo jag gick ner under mina 10 månader på Lunnevad tror jag;-) Sophia lagar mig fantastiskt god mat, här serveras sukuma wiki och ugali, mycket typisk kenyansk mat. Sukuma wiki är en spenatliknande växt som man ofta äter till kött även om det här är huvudingrediens. Ugali är gjort av exakt samma mjöl som arepas för er som känner till det, man kokar upp en kastrull med vatten, har i majsmjölet och rör runt tills lagom konsistens uppnåtts. Voilá! Smakar inte så mycket, helt okej. Äts med händerna.


Emma lagar mat! Sophia såg skräckslagen ut när jag tog fram smöret att steka köttbullarna i. Jag är allergisk mot smör! Hävdade hon. Det är du inte alls, och det är VÄLDIGT oartigt att inte äta min mat, sa jag, och jag tror hon tyckte det var okej. Jag försökte inte ens få henne att äta gräddsåsen... Och när jag försökte förklara begreppet lingonsylt skakade hon bara på huvudet. Men Sophia är en mycket försiktig person. En annan sak de inte äter här är ost, man har liksom aldrig gjort ost här. Man har väl aldrig behövt spara mat för långa vintrar, så okej. Men konstigt ändå!



Min kompis Warda (i vit rock och slöja) säljer mat, som hennes mamma (i rött och blått) har lagat, på gräsmattan på sjukhuset. En väldigt god pilau, en swahiliansk risrätt från kusten.


Varje dag på väg till och från sjukhuset genar jag över järnvägen. Det får man nog inte, men alla gör det. Ibland kommer det ett tåg. Väldigt, väldigt, väldigt långsamt.


Annas, och numera min, kompis Jane. Hon är, förutom väldigt trevlig och ett härligt eftermiddagshängssällskap, försäljare på massajmarknaden, som inte innehåller några massajer men däremot massa påstridiga försäljare av diverse skräp också kallat souvernirer. En del snyggt dock.

Papaya och KC

Tydligen är det svårt att kommentera, varför vet jag inte för jag har gjort mitt bästa för att underlätta, men tråkigt är det i alla fall. Sitter och äter frukost, för tillfället papaya och mango, och ska om en strax ringa min motorcykelman för färd ut till hälsocentralen. Det har...inte riktigt fungerat med den placeringen och jag har inte varit där sen förra måndagen, Haley är inte nöjd med dem men det är lite mitt fel också, jag valde ju att inte vara där utan på sjukhuset och sen försvann j nästan tre arbetsdagar när jag reste iväg.

Ska försöka stanna hemma ikväll, senast var någon gång i början på förra veckan, och det är ju ändå något speciellt med mitt och Sophias dåsande framför dubbade mexikanska såpor. Igår var det temaparty på Guava igen, denna gången hats and boots (som jag hela tiden tyckte dom sa hats and boobs, så det var nog tur att jag först såg temat i skrift). Introducerades för ett nytt begrepp och nya människor, nämligen "KCs", vilket är Kenyan Cowboys. Om jag har förstått det hela rätt är det är vita personer vars familjer har varit här sen kolonialtiden, äger stora farmer och har snuskigt mycket pengar. De har levt hela sina liv här, men räknar sig som britter. På lördag är det avslutning av nåt rally, som körs framför allt av KC:s. Jag kommer vara där, det kommer bli spännande. Inte själva rallyt kanske, men att se vilka som är där.

hey you, want to buy?

Vistelsen i Mombasa förmörkades av nyheterna från Norge. Ofattbart. Och jag fick ändå bara en liten liten bråkdel av vad ni måste ha hört i Sverige, men mina tankar var ständigt där.

Annars var det en väldigt rolig veckända. När vi kom till Nairobi visade det sig att Sophias kusin ägde ett stort företag och var ganska jävla rik. Så kom det sig att bilresan dit, det fyrstjärniga hotellet, de storslagna buffémiddagarna, inträdet till sevärdheterna, luncherna, båtturen med snorklingen, var helt gratis för mig. Dock inte ölen när vi gick ut, kusinen följde nämligen inte med ut;-) Vi bodde precis vid stranden och morgondopp i indiska oceanen, fina grejer! På söndagen lösgjorde jag mig från mitt medelåldriga sällskap och hälsade på en natt hos några kompisar till Anna och Vincent, som håller på att starta ett barnhem i Mombasa. Tammi gjorde mig också sällskap till sydkusten, lugnare än nordkusten där jag bodde, och fantastiskt, vilka stränder! Det var dock inte riktigt så nära som jag trodde...den dagen tog vi sju matatus (minibussar) varav två resor var på minst en halvtimme, en motorcykel och två färjor för att komma tur och retur. Men - värt! Bilder kommer.

Tog nattbussen tillbaka till Nakuru ensam eftersom jag hade stannat lite extra i Mombasa och var framme klockan sju på morgonen, det var kallt och regnigt. Men det bättrade sig till en fin dag och det är lite skönt att vara "hemma" igen, även om jag hoppas att en dag komma tillbaka till de kritvita stränderna...mmmm....

Mot kusten!

Fasen vad lite jag hör från Sverige, har fått nåt enstaka mail (tack Anna och Emma och mamma och säkert nån mer) och nåt sms och nån blogg, men annars är det mest bara facebookuppdateringar och det är ju ärligt talat ganska så intetsägande. Maila gärna eller kommentera eller sms:a, +254-704-330 204 (fick inte tillbaka min mobil, men däremot mitt nummer och kvarstående saldo)(och jag köpte en nästan likadan mobil, som inte kan svenska, men har meckakompass och en funktion för att påminna om bönetiderna).

Har försökt få klarhet i en resa till Mombasa, eftersom jag vill till kusten, och det har varit många om och men men nu ska jag åka med samma gäng som var i lake Bogoria förra helgen, ikväll möter vi dem i Nairobi för avfärd tidigt imorgon bitti. Med en troligt kenyansk försening på cirka många timmar...men jag håller det öppet att stanna någon dag extra ifall jag känner att det blir alltför kort. Det är också lite veligt om jag ska vänta på Jessica med att resa, men vi ska till Masai Mara när hon kommer, och säkert också till Lake Nakuru tillsammans, och så värst mycket tid tillsammans har vi inte, knappt två veckor, och det är dumt att skjuta upp saker, framför allt här.

Jag har ju sån tur att jag dels kommer väldigt bra överens med min värdmamma (förutom att hon är en sån kycklingmamma! jag är ändå nästan 27...;) och att jag dessutom är den första volontären som bor här, så det är fortfarande spännande. Det är antagligen det som ger mig chansen att åka till ställen med henne och hennes vänner, och det är jag såklart väldigt tacksam för!

Massa kramar till er därhemma!

Mitt sommarlov

Skulle ha börjat min andra volontärplacering den här veckan, på en hälsoklinik i de fattigare delarna av stan, men var där igår och det var lite frågetecken i och med att hon jag skulle gå med inte skulle vara där några dagar, så jag bestämde mig för att skjuta upp det till nästa vecka och vara några dagar till på sjukhuset. Eftersom jag struntade runt en del på olika avdelningar förrförra veckan, och förra veckan var sjuk i två dagar och sedan...eh..."sjuk" i en dag till så kändes det kul att vara tillbaka på förlossningen idag där jag känner en del folk vid det här laget. Idag var det också full fart, det bara sprutade ut ungar!

I helgen tillbringade jag lördagen i Mang'u hos swedish Vincents mamma och syster och söndagen på bilutflykt till Bogoriasjön. Där ägnade vi oss åt den traditionella men i Sverige icke så vanliga kombinationen "alkohol och naturupplevelser", som jag känner igen från Venezuela. Dock hade målet för vår utflykt mer likheter med Island, det var nämligen varma källor och kokande gyttja och det kände jag ju igen från förra sommaren! Dock betydligt högre flamingofrekvens. Men lägre lunnefågelsfrekvens, man tar och man får.

Strutsar utanför bilen på väg till Bogoria

Bogoriagänget, värdmamma Sophia med syster, kusin och kusins vänner.

Gejser (som faktiskt heter samma sak även på swahili, tänk att isländskan gjort såna avtryck! och då heter ju inte ens gejser gejser på isländska) och kokande gyttja.

Lägg märke till det rosa bandet, alltså inte DET rosa bandet utan det rosa bandet av flamingosar som är så jävla svårt att ta bra bilder av. Flamingosarna är mest förknippade med Nakurusjön här intill, men tydligen flyttar de därifrån under en period av året, nämligen nu. Men vart flyttar dom då? Jo hit, en dryg timmes bilresa (om man kör i 120 MEN har druckit massa öl, oklart hur långt det är fågelvägen) bort.

Har också ägnat mig åt uteliv, måste erkänna att jag inte tagit mig till fler ställen än det vanliga (ägd av en 30-årig australiensare som bott här i halva sitt liv) men det är verkligen inte mitt fel! Jag kan ju knappast gå till något annat ställe än mina kompisar. Fruktansvärt lamt att behöva ta taxi hela tiden efter mörkrets inbrott klockan sju dock. Dessutom en taxi man känner, för man kan inte lita på alla. Saknar att cykla överallt! Och vad dyrt det är, nästan 20 kronor för en enkelresa, vilken ripoff!

Det finns en allmänt erkänd sanning här, och det är att man blir sjuk av kyla. Jag hävdar med emfas motsatsen, men min värdmamma bara suckar och skakar på huvudet åt mina försök till sanningsspridande, som de senaste två veckorna typ ackompanjerats av snörvel och rethosta. För det är ju så kallt nu...

Safari Lake Nakuru National Park 28 juni

Jag hoppas få lite bilder från de två systemkameror som befann sig på samma safari som jag, men så länge får ni nöja er med mina bilder!
Soluppgång...klockan är kvart i sju och det är svinkallt (nåja, allt är relativt, men jag hade klätt mig för en varm afrikansk dag), men vackert.

Buffel i morgon(icke)ljus

Babianer. Hur många som helst, i träden, runt bilen...

Okej den här bilden är bara med för dess konstnärliga poänger, mycket nöjd. I bakgrunden skymtar mitt sällskap, Sarah från nya Zeeland som ska jobba som förskollärare för småttingar på ett barnhem utanför Nakuru i 1,5 år och hennes föräldrar som var på besök och som var anledningen till att det blev en safari nu.

Zebra, eller "randig åsna" som det heter på swahili. Kanske världens läckraste djur. Men varför bli djur läckra bara de har ett häftigt mönster? Det är ett jävligt häftigt mönster i alla fall.

Pelikaner, i bakgrunden flamingosarna som sjön är berömd för, även om det var lite lågsäsong för flamingosar just nu.

Noshörningar, och en likadan bil som den vi åkte med.

Giraffer! Mitt andra favvodjur.

Eh...apa. Oklart vad den kan heta.

Sjukdomar

-Den här patienten har också ISS.
-ISS?
-Ja, immunosupprimerad.
-Aha.

Det är rond på avdelning 12, den kvinnliga medicinavdelningen, och det tar en ganska bra stund innan jag inser.

-ISS, det är alltså HIV?
Min kenyanska kandisvän skrattar lite
-Ja precis. Vi kan inte säga HIV och skriva det i journalerna, det är fortfarande så mycket stigma att patienterna inte vill att deras anhöriga ska få reda på att de har det.

På en av NHWC:s outreach clinics träffar vi en man som har högt blodtryck och stor mage (inte en jättevanlig diagnos på slumklinikerna).
-Du måste gå ner i vikt! säger sköterskan.
-Men då kommer folk runtomkring tro att jag har fått HIV!
Hmm...den undanflykten hade jag inte hört tidigare. Men blodtrycksmedicin finns inte i det mobila gratisapoteket så jag vet inte hur han löste det.
HIV-test på NHWC outreach clinic.

En helt annan historia...
En dag när jag skulle sätta på mig skorna och satte fingrarna på plats och tryckte ner hälen så hände det här! Jag gör så jämt, vad har hänt med min hud, har den blivit spröd? I alla fall, yey, öppna sår på händerna är ju precis vad man vill ha när man befinner sig på ett sjukhus i ett utvecklingsland.