Ligger jätte-jätte-mycket efter med bilder...så jag vet inte riktigt vad jag ska välja för även om jag är ovanligt sparsam med kameran så har det blivit en del. Men lite sjukhusbilder kanske?
Pediatrikavdelningen för de under 2 år. Minst två i varje säng och samma diagnos på nästan alla, nämligen: Pneumoni/Meningit/Malaria i olika varianter (det var på den här sidan av avdelningen, på den andra hade alla gastroenterit som diagnos, ibland med en extradiagnos ur den här magiska treklövern). De är så bra på att gissa diagnos, sa min vän. Är dom ju inte, sa jag, dom behandlar ju för allt, inte konstigt dom blir friska med tanke på att det nog inte helt sällan handlar om viroser. Ett problem, sa en läkarstudent, är att när man väl tar blodprov för malaria så är det ofta negativt men när man behandlar patienten för malaria så blir den frisk. Well...jag har lite andra teorier där.
Studenterna äter lunch utanför sjukhusköket. Maten här är, jag lovar, bland det äckligaste jag har ätit, fast det är exakt samma mat som överallt annars är god. Dock är det ett väldigt bra tillfälle att göra sig nya vänner bland läkarstudenterna på sjukhuset.
Prislista för akuten. 100 kenya shillings är cirka 7 kronor, låter inte så mycket men om ens inkomster ligger på max några hundra kronor i månaden är det inte säkert man tar sig till sjukhuset. När jag var på medicinavdelningen hände det ibland att vi bara hälsade välbekant på en patient, som dessutom såg ganska frisk ut. Vad är det för fel på henne? Sa jag (för jag var på den kvinnliga medicinavdelningen). Nä hon har bara inte råd att betala sina sjukhusavgifter, sa läkarstudenten, så hon får vara kvar tills någon kan betala ut henne. Och då kom jag ihåg att Haley hade förklarat för mig att de väl vaktade grindarna till sjukhuset inte var för att någon elaking skulle kunna ta sig in (även om det blev en positiv bieffekt) utan för att ingen som inte kunde betala skulle kunna ta sig ut.
Mottagningsrum på akuten. Här sitter den Clinical Officer (vilket motsvarar det gamla Medicine Kandidat, alltså 3 års medicinutbildning, med den skillnaden att de har tjänster för den utbildningsnivån)(de läkarstudenter jag hänger med gör sin clinical officer-AT, typ, ett år, för att fortsätta på läkarbanan och sen tror jag att man gör sin Medical officer-AT, som väl är mer som vår AT, men jag har inte riktigt fått det här klargjort...) som har som uppgift att inte direkt undersöka patienten men diagnostisera och skicka vidare till lab eller röntgen (detta sker via dator faktiskt, mycket snyggt!) eller syrummet eller avdelningen eller.... På ett sätt inte helt fel, det blir effektivt och oftast missar man ju inget. Det är det där med oftast...
Priser på förlossningsavdelningen.
Söta sjuksköterskestudenten Alice som jag tappade bort sen, studenterna byter avdelning alldeles för ofta och så känner man plötsligt ingen igen. Tyvärr har hon sitt vita sköterskeöverdrag så man bara skymtar hennes universitetsskoluniform. I väntan på att föda, till vänster ligger de som är i latent fas, till höger de i aktiv. Ofta hörs en kör av skrikande kvinnor med värkar i väntan på att få komma till själv förlossningen.
Förlossningsrummet efter en förlossning. Ibland är det lyxigt med ett lakan på britsen, ibland inte.
Värma nyfödda bebisar-grej. Inklusive bebis. Antagligen en pojke, jag ser nästan bara pojkar födas. Fast det går tre kvinnor på varje man i det här landet har det sagts mig!
Medicinavdelning (en av sex delar med åtta sängar i varje, ofta två patienter i samma säng), i stort samma diagnoser som på pediatriken. Grundat på samma undersökningar: Nackstel? Meningit. Rassel på lungorna? Lunginflammation. Inget av det, men ändå sjuk? Malaria. Check!
Idag var jag på labbet, där Sophia/Sophie jobbar. Fick se ett blodprov tas på en patient och följa det till mikroskopet. Och ser man på, lyckades träffa på ett positivt malariaprov så fick spana på lite Plasmodium falciparum!
Men jag hungrar inte ihjäl, har återfått vartenda litet kilo jag gick ner under mina 10 månader på Lunnevad tror jag;-) Sophia lagar mig fantastiskt god mat, här serveras sukuma wiki och ugali, mycket typisk kenyansk mat. Sukuma wiki är en spenatliknande växt som man ofta äter till kött även om det här är huvudingrediens. Ugali är gjort av exakt samma mjöl som arepas för er som känner till det, man kokar upp en kastrull med vatten, har i majsmjölet och rör runt tills lagom konsistens uppnåtts. Voilá! Smakar inte så mycket, helt okej. Äts med händerna.
Emma lagar mat! Sophia såg skräckslagen ut när jag tog fram smöret att steka köttbullarna i. Jag är allergisk mot smör! Hävdade hon. Det är du inte alls, och det är VÄLDIGT oartigt att inte äta min mat, sa jag, och jag tror hon tyckte det var okej. Jag försökte inte ens få henne att äta gräddsåsen... Och när jag försökte förklara begreppet lingonsylt skakade hon bara på huvudet. Men Sophia är en mycket försiktig person. En annan sak de inte äter här är ost, man har liksom aldrig gjort ost här. Man har väl aldrig behövt spara mat för långa vintrar, så okej. Men konstigt ändå!
Min kompis Warda (i vit rock och slöja) säljer mat, som hennes mamma (i rött och blått) har lagat, på gräsmattan på sjukhuset. En väldigt god pilau, en swahiliansk risrätt från kusten.
Varje dag på väg till och från sjukhuset genar jag över järnvägen. Det får man nog inte, men alla gör det. Ibland kommer det ett tåg. Väldigt, väldigt, väldigt långsamt.
Annas, och numera min, kompis Jane. Hon är, förutom väldigt trevlig och ett härligt eftermiddagshängssällskap, försäljare på massajmarknaden, som inte innehåller några massajer men däremot massa påstridiga försäljare av diverse skräp också kallat souvernirer. En del snyggt dock.
