...åsså lite musik....

så ni får en känsla av vad jag dansar till:)

det här är en länk...

Lite om sjukhustillvaron

När börjar ni på morgnarna? frågar jag en av de tre läkarstudenterna som är på förlossningen. Åtta, svarar han och jag tänker vad fan, och morgonen efter ger jag mig inte bara i kast med att faktiskt ta mig till sjukhuset till nio, vilket var den ursprungliga planen som jag misslyckades med i två morgnar, utan till och med tidigare än så. Så halv nio kom jag dit, bara för att hamna mitt i sköterskornas renbäddning av sängarna, och strax efter klockan nio dök den första läkarstudenten upp. Nåja. Jag kommer hyfsat överens med läkarstudenterna, dom är inte överdrivet engagerade i mig men svarar i alla fall snällt på frågor. Och eftersom all undervisning på universitetsnivå är på engelska i Kenya så pratar dom ruskigt bra engelska, om än med en för mig lite svårtolkad kenyansk brytning. Detta till skillnad från mig, som inte alls pratar särskilt bra engelska. Och det blir inte särskilt mycket bättre av att jag inte kan obstetriken ens på svenska... Men jag lär mig! Hela sjukhuset verkar vara drivet av läkar- och sjuksköterskestudenterna, som behandlar, förlöser och syr ihop, ger ordinationer och skriver recept som om de inte gjort annat. Under ett besök på medicinavdelningen träffar jag på en läkarstudent som suckande pekar på en hög journaler som hon ska skriva epikriser på. Vissa saker skiljer sig alltså inte nämnvärt från Sverige...

Har blivit mer tjenis med en sjuksköterska och en sjuksköterskestudent, som faktiskt slänger på mig lite att göra utan att jag behöver fråga. Dock tog jag mig kanske vatten över huvudet när jag sa att jag visst kunde sy ihop en sprucken nybliven mamma, men det var innan jag insåg att det var helt utan handledning... Åh jag hoppas verkligen det blev bra. Men så är ju lex Sandra, säg ja till allt, det är enda sättet att få göra saker på.

Sjukhuset är verkligen som ett uppfyllande av ens fördomar om u-landssjukvård. Tydligen är det SÅÅÅ mycket bättre nu sen de byggde om, men svenska myndigheter skulle ändå ha lite att anmärka på. Handskar används uteslutande för att skydda sig själv, och det känns lite konstigt att se folk sätta på sig sterila handskar med steril noggrannhet, för att sedan med denna handskbeklädda hand dra undan det av kroppsvätskor nedstänkta draperiet. Men vad ska man göra? Om jag gjorde som jag gör i Sverige skulle jag på egen hand tredubbla handskförbrukningen på avdelningen, och jag fick en liten tillsägelse när jag inför en vaginalexamination torkade rent med TVÅ bomullstussar. Det var bara beräknat för en.

När patienterna skrivs in får de (eller får och får, de får betala för den när de skrivs ut) en påse med bomull, toapapper, en tallrik och kopp för sjukhusmaten och...nåt mer. När vi ska undersöka patienterna som väntar på att komma i den aktiva fasen så tar vi in dem i en liten med draperier avgränsad del av salen, de får ta sitt tygstycke som afrikanska kvinnor alltid verkar ha med sig och lägga ut det på britsen och lägga sig på. Någon undersöker mage och vagina och om fosterhinnan inte har spruckit tar man och spräcker den så att fostervattnet rinner ner på tygstycket som patienten sen får ta med sig medan de, i ljudet av andra kvinnor som skriker ut sin smärta när värkarna sätter in, väntar på att det ska bli deras tur att få så jävla ont. Den enda smärtlindring som används är lokalbedövning om man måste sy ihop henne efter förlossningen. Ofta ligger det två kvinnor i samma säng, fem sängar bredvid varandra utan draperier emellan. När själva förlossningen börjar får hon gå till förlossningssalen och klättra upp i en säng där och en stund av smärta och skrik och bajs och blod och fostervatten senare pluppar det förhoppningsvis ut en alien följt av en röd klump. Sen sys hon om det behövs och några minuter senare får hon gå och duscha/skölja av sig och byta om från sina blodiga/bajsiga/fostervattniga kläder till rena, och börja ta hand om sin baby, som liksom en kyckling legat under en värmegrej, men till skillnad från en kyckling inlindad i massa tyg (som mamman hade med sig hemifrån, förstås).

Helghäng

Ett par dagar kvar av veckan med fri surf som ingick när jag köpte sånt här trådlöst USB-modem eller vad det nu heter. Så jag fortsätter ladda upp miljoner bilder, men snart är det slut. Då kanske jag skriver något istället.
Mitt rum, inklusive myggnät, som ärligt talat funkar sådär. Men Nakuru ligger för högt upp för malaria, så det är bara irriterande surranden och kliande jag får.
Helgens TV-program: "The Wedding Show". Här ett bröllop mellan en massajtjej och en luokille (tror jag att det var...). Här är stamtillhörigheten viktig, och det är bara att suga i sig av fördomarna när man pratar med folk! Annars ser vi på mexikanska novelas (såpoperor) dubbade till engelska. Det är...lite bisarrt. Speciellt med tanke på hur mycket det påminner om Venezuela i övrigt.
Bokläsning i skuggan på balkongen.
Ullared goes matatu! Matatu är minibussarna dom har istället för vanliga bussar, och som oftast körs av dödsföraktande män som antagligen hatar cyklister (eller ja...människor) lika mycket som taxichaufförerna i Uppsala.
Hos Vincents familj i en by utanför Nakuru! Vincents bror Charles, en riktig guldklimp, och en brorson Dillan, en sötnos.
Vincents goa mama Betty i sin lägenhet.
Regnet är på väg...
Och japp, där kom det.
Utgång på hotell Merica med Sophies syster Lynda och Sophie som jag bor hos. Detta ställe utmärkte sig mest som en plats där 50-åriga vita män kunde möta 20-åriga kenyanskor på ett...eh...naturligt sätt. Mycket onajs tyckte jag och skämdes på det där postkoloniala sättet som bara en historiebevandrad europé kan.
Min grannget. Vi är kompisar nu.
Mama Sophie framför sitt hus!
Promenad i Nakurus sydligare delar, stadsdelen Langalanga. Emma äter mangomango.
Fotbollsmatch på den närliggande stadion, och fest på gatan innan matchen! Det gröna laget möter...ett annat lag, oklart vilken färg, troligtvis vågade inte de fansen dyka upp trodde Sophie eftersom huliganproblem inte var ett isolerat svenskt problem.

Mobile Healthcare Clinic-dag

Idag var det clinic-dag. Jag är här med en organisation som heter The Nathan Hall Williams Center och som man kan kolla in här: http://nhwctr.org/
En sak den gör är att man åker ut ett gäng med hälsoarbetare (helt klart ett svenskt ord, eh?) halvläkare (lät det som på förklaringen, lite oklart vad det skulle motsvara för svensk titel) dietist, apotekare, sjukgymnast, folkhälsomänniskor osv till ett fattigt område och bedriver framför allt HIV- och TBC-testning, preventiv vård (vaccinationer, familjeplanering) och hjälp för rörelsehindrade. Allt är gratis för patienterna, och detta sponsras framför allt med lokala medel, alltså företag i Nakuru. Man kommer tillbaka till samma ställe en gång i månaden och idag var vi i Technology village, Kaptembwo.

Kondom är bra grejer! Det tycker både jag och dessa två damer.
Medicinutdelning. STRAMA skulle gråta men enligt Haley skulle ingen komma om man inte fick lite mediciner med sig hem. Och med mediciner menar vi mest antibiotika. Massa antibiotika.
Haley, som har startat och driver NHWC bli intervjuad av en reporter.
Fejkvaccination av barn för att reportern skulle få en bra bild. Då tog jag också en. När man vaccinerar barn passar det bra att ta upp frågan om familjeplanering med mamman. De flesta ville ha P-spruta, bland annat för att inte behöva avslöja för sina män att de gick på antikonceptiva, sa personalen.

Dagens nyhet

Den stora frågan har varit om en av kandidaterna till att bli domare i högsta domstolen (med reservation för språkliga missförstånd från min sida) är bög eftersom han har ring i örat. Och är skild två gånger. För om han är det så kan han ju inte bli vald!

Debatten har varit livlig och direktsändes hela dagen igår från parlamentet. Och dagens förstasida lyder "15% av alla parlamentsledamöter är gay, säger parlamentsledamot Millie". Men han blev invald, bög eller inte.

Sjukhuset-exteriörer och en utsikt mot Nakurusjön

Regionsjukhuset i Rift Valley län.

Sjukhusfågel.
Förlossningsavdelningen, (där jag idag värmde upp mitt sjukhusande med fyra förlossningar på två timmar).
Utsikt från hus i centrum. Visst skymtar ni den berömda Nakurusjön i bakgrunden...den är där!

mat och boende

Huset jag bor i...



Grannens får. Finns även getter, jag är lycklig!:-)


Utsikt från balkongen

Vardagsrummet

Maten! God! Getkött, faktiskt. Naww...stackars geten. Men....finn två fel i bilden!



Rätt svar: Besticken. Men efter första dagens ugalimål utan bestick var jag inte betrodd att äta utan av någon anledning;-)

Resa, giraffcenter och mot Nakuru!

På planet träffade jag Rickard Einefors! Liten värld. Ingen bild på honom dock. Piloten cirklade över London så man kunde kolla in sina favoritsevärdheter. Framför allt om ens favoritsevärdhet var milleniumdomen.

Giraffcenter! Rädda giraffer, få slumbarn intresserade av naturen och låta turister betala massa inträde och göda redan tjocka giraffer med melassgodis var en rätt schysst grej. Mycket läckra djur.

Mindre snyggt djur. Men kul. Tydligen är vårtsvin och giraffer riktigt bra polare. SÅÅÅ Disney!
Great Rift Valley (eller "Östafrikanska gravsänkesystemet" som det heter på svenska) som fond. Framför det Sarah, volontär, Vincent, hjälpatillare, jag och Haley, som har organisationen jag ska volontära för).Passage. Såg zebror på vägen men långt borta och snabbt förbiåkna så ingen bild. (Jag kan lägga ut en slumpmässigt vald bild på landskap så kan ni låtsas skymta zebrorna i bakgrunden om ni vill).