På TV visas samma bilder som jag misstänker att ni får se där hemma, även om det är regnperiod och grönt och frodigt här så är det torka och elände i landets norra delar och kritiken mot landets styre som inte gjorde något i tid är massiv. Inte blev den mindre av att det hävdades att ingen hade hungrat ihjäl på grund av torkan...
Men jag hungrar inte ihjäl, har återfått vartenda litet kilo jag gick ner under mina 10 månader på Lunnevad tror jag;-) Sophia lagar mig fantastiskt god mat, här serveras sukuma wiki och ugali, mycket typisk kenyansk mat. Sukuma wiki är en spenatliknande växt som man ofta äter till kött även om det här är huvudingrediens. Ugali är gjort av exakt samma mjöl som arepas för er som känner till det, man kokar upp en kastrull med vatten, har i majsmjölet och rör runt tills lagom konsistens uppnåtts. Voilá! Smakar inte så mycket, helt okej. Äts med händerna.
Emma lagar mat! Sophia såg skräckslagen ut när jag tog fram smöret att steka köttbullarna i. Jag är allergisk mot smör! Hävdade hon. Det är du inte alls, och det är VÄLDIGT oartigt att inte äta min mat, sa jag, och jag tror hon tyckte det var okej. Jag försökte inte ens få henne att äta gräddsåsen... Och när jag försökte förklara begreppet lingonsylt skakade hon bara på huvudet. Men Sophia är en mycket försiktig person. En annan sak de inte äter här är ost, man har liksom aldrig gjort ost här. Man har väl aldrig behövt spara mat för långa vintrar, så okej. Men konstigt ändå!
Min kompis Warda (i vit rock och slöja) säljer mat, som hennes mamma (i rött och blått) har lagat, på gräsmattan på sjukhuset. En väldigt god pilau, en swahiliansk risrätt från kusten.
Varje dag på väg till och från sjukhuset genar jag över järnvägen. Det får man nog inte, men alla gör det. Ibland kommer det ett tåg. Väldigt, väldigt, väldigt långsamt.
Annas, och numera min, kompis Jane. Hon är, förutom väldigt trevlig och ett härligt eftermiddagshängssällskap, försäljare på massajmarknaden, som inte innehåller några massajer men däremot massa påstridiga försäljare av diverse skräp också kallat souvernirer. En del snyggt dock.
Men jag hungrar inte ihjäl, har återfått vartenda litet kilo jag gick ner under mina 10 månader på Lunnevad tror jag;-) Sophia lagar mig fantastiskt god mat, här serveras sukuma wiki och ugali, mycket typisk kenyansk mat. Sukuma wiki är en spenatliknande växt som man ofta äter till kött även om det här är huvudingrediens. Ugali är gjort av exakt samma mjöl som arepas för er som känner till det, man kokar upp en kastrull med vatten, har i majsmjölet och rör runt tills lagom konsistens uppnåtts. Voilá! Smakar inte så mycket, helt okej. Äts med händerna.
Emma lagar mat! Sophia såg skräckslagen ut när jag tog fram smöret att steka köttbullarna i. Jag är allergisk mot smör! Hävdade hon. Det är du inte alls, och det är VÄLDIGT oartigt att inte äta min mat, sa jag, och jag tror hon tyckte det var okej. Jag försökte inte ens få henne att äta gräddsåsen... Och när jag försökte förklara begreppet lingonsylt skakade hon bara på huvudet. Men Sophia är en mycket försiktig person. En annan sak de inte äter här är ost, man har liksom aldrig gjort ost här. Man har väl aldrig behövt spara mat för långa vintrar, så okej. Men konstigt ändå!
Min kompis Warda (i vit rock och slöja) säljer mat, som hennes mamma (i rött och blått) har lagat, på gräsmattan på sjukhuset. En väldigt god pilau, en swahiliansk risrätt från kusten.
Varje dag på väg till och från sjukhuset genar jag över järnvägen. Det får man nog inte, men alla gör det. Ibland kommer det ett tåg. Väldigt, väldigt, väldigt långsamt.
Annas, och numera min, kompis Jane. Hon är, förutom väldigt trevlig och ett härligt eftermiddagshängssällskap, försäljare på massajmarknaden, som inte innehåller några massajer men däremot massa påstridiga försäljare av diverse skräp också kallat souvernirer. En del snyggt dock.
No comments:
Post a Comment