Lite om sjukhustillvaron

När börjar ni på morgnarna? frågar jag en av de tre läkarstudenterna som är på förlossningen. Åtta, svarar han och jag tänker vad fan, och morgonen efter ger jag mig inte bara i kast med att faktiskt ta mig till sjukhuset till nio, vilket var den ursprungliga planen som jag misslyckades med i två morgnar, utan till och med tidigare än så. Så halv nio kom jag dit, bara för att hamna mitt i sköterskornas renbäddning av sängarna, och strax efter klockan nio dök den första läkarstudenten upp. Nåja. Jag kommer hyfsat överens med läkarstudenterna, dom är inte överdrivet engagerade i mig men svarar i alla fall snällt på frågor. Och eftersom all undervisning på universitetsnivå är på engelska i Kenya så pratar dom ruskigt bra engelska, om än med en för mig lite svårtolkad kenyansk brytning. Detta till skillnad från mig, som inte alls pratar särskilt bra engelska. Och det blir inte särskilt mycket bättre av att jag inte kan obstetriken ens på svenska... Men jag lär mig! Hela sjukhuset verkar vara drivet av läkar- och sjuksköterskestudenterna, som behandlar, förlöser och syr ihop, ger ordinationer och skriver recept som om de inte gjort annat. Under ett besök på medicinavdelningen träffar jag på en läkarstudent som suckande pekar på en hög journaler som hon ska skriva epikriser på. Vissa saker skiljer sig alltså inte nämnvärt från Sverige...

Har blivit mer tjenis med en sjuksköterska och en sjuksköterskestudent, som faktiskt slänger på mig lite att göra utan att jag behöver fråga. Dock tog jag mig kanske vatten över huvudet när jag sa att jag visst kunde sy ihop en sprucken nybliven mamma, men det var innan jag insåg att det var helt utan handledning... Åh jag hoppas verkligen det blev bra. Men så är ju lex Sandra, säg ja till allt, det är enda sättet att få göra saker på.

Sjukhuset är verkligen som ett uppfyllande av ens fördomar om u-landssjukvård. Tydligen är det SÅÅÅ mycket bättre nu sen de byggde om, men svenska myndigheter skulle ändå ha lite att anmärka på. Handskar används uteslutande för att skydda sig själv, och det känns lite konstigt att se folk sätta på sig sterila handskar med steril noggrannhet, för att sedan med denna handskbeklädda hand dra undan det av kroppsvätskor nedstänkta draperiet. Men vad ska man göra? Om jag gjorde som jag gör i Sverige skulle jag på egen hand tredubbla handskförbrukningen på avdelningen, och jag fick en liten tillsägelse när jag inför en vaginalexamination torkade rent med TVÅ bomullstussar. Det var bara beräknat för en.

När patienterna skrivs in får de (eller får och får, de får betala för den när de skrivs ut) en påse med bomull, toapapper, en tallrik och kopp för sjukhusmaten och...nåt mer. När vi ska undersöka patienterna som väntar på att komma i den aktiva fasen så tar vi in dem i en liten med draperier avgränsad del av salen, de får ta sitt tygstycke som afrikanska kvinnor alltid verkar ha med sig och lägga ut det på britsen och lägga sig på. Någon undersöker mage och vagina och om fosterhinnan inte har spruckit tar man och spräcker den så att fostervattnet rinner ner på tygstycket som patienten sen får ta med sig medan de, i ljudet av andra kvinnor som skriker ut sin smärta när värkarna sätter in, väntar på att det ska bli deras tur att få så jävla ont. Den enda smärtlindring som används är lokalbedövning om man måste sy ihop henne efter förlossningen. Ofta ligger det två kvinnor i samma säng, fem sängar bredvid varandra utan draperier emellan. När själva förlossningen börjar får hon gå till förlossningssalen och klättra upp i en säng där och en stund av smärta och skrik och bajs och blod och fostervatten senare pluppar det förhoppningsvis ut en alien följt av en röd klump. Sen sys hon om det behövs och några minuter senare får hon gå och duscha/skölja av sig och byta om från sina blodiga/bajsiga/fostervattniga kläder till rena, och börja ta hand om sin baby, som liksom en kyckling legat under en värmegrej, men till skillnad från en kyckling inlindad i massa tyg (som mamman hade med sig hemifrån, förstås).