Att tro. Eller låta bli.

Första morgonen här vaknade jag vid femsnåret av att böneutroparen i den närliggande moskén tyckte att det var dags att börja ropa. Eftersom han väckte en granntupp som givetvis började gala i protest var det skönt att jag hade öronpropparna inom räckhåll...

Religion är viktiga grejer här. Alla är helt sjukt troende. I mitt hus är alla katoliker, i grannhuset protestanter och på den andra sidan muslimer. Jag lyckades länge slingra mig, svarar generellt ganska vagt på frågan om min religiösa uppfattning i termer av "i Sverige är de flesta protestanter" eftersom man kan tappa lite trovärdighet ibland om man erkänner sig som ateist i ett samhälle som är genomsyrat av tro, men på en direkt fråga när jag och Sophia satt hos en av grannarna så sa jag att jag tror inte så värst, och att det är ganska många i Sverige som inte gör det. Och förutom en lektion om gud fick jag den intressant frågan
-Men är det inte många missionärer i Sverige då?
Och fair enough, varför skulle det inte vara det i ett så uppenbart otroende land som Sverige, när det här jättetroende landet kryllar av missionärer från väst?

Mobiltelefoner

DN skriver om en sak som jag har reflekterat mycket över, nämligen alla mobiltelefoner. Ingen har en adress, men förvånansvärt många har en mobiltelefon (om än att dela på), även de som inte har så mycket pengar. Det minsta man kan ladda sin mobil med är 10 shilling (70 öre). Så himla smart! Och vilken skillnad det måste ha gjort för folk.
http://www.dn.se/ekonomi/mobilteknik-oppnar-nya-dorrar

Sjukhusbilder

Ligger jätte-jätte-mycket efter med bilder...så jag vet inte riktigt vad jag ska välja för även om jag är ovanligt sparsam med kameran så har det blivit en del. Men lite sjukhusbilder kanske?

Pediatrikavdelningen för de under 2 år. Minst två i varje säng och samma diagnos på nästan alla, nämligen: Pneumoni/Meningit/Malaria i olika varianter (det var på den här sidan av avdelningen, på den andra hade alla gastroenterit som diagnos, ibland med en extradiagnos ur den här magiska treklövern). De är så bra på att gissa diagnos, sa min vän. Är dom ju inte, sa jag, dom behandlar ju för allt, inte konstigt dom blir friska med tanke på att det nog inte helt sällan handlar om viroser. Ett problem, sa en läkarstudent, är att när man väl tar blodprov för malaria så är det ofta negativt men när man behandlar patienten för malaria så blir den frisk. Well...jag har lite andra teorier där.

Studenterna äter lunch utanför sjukhusköket. Maten här är, jag lovar, bland det äckligaste jag har ätit, fast det är exakt samma mat som överallt annars är god. Dock är det ett väldigt bra tillfälle att göra sig nya vänner bland läkarstudenterna på sjukhuset.

Prislista för akuten. 100 kenya shillings är cirka 7 kronor, låter inte så mycket men om ens inkomster ligger på max några hundra kronor i månaden är det inte säkert man tar sig till sjukhuset. När jag var på medicinavdelningen hände det ibland att vi bara hälsade välbekant på en patient, som dessutom såg ganska frisk ut. Vad är det för fel på henne? Sa jag (för jag var på den kvinnliga medicinavdelningen). Nä hon har bara inte råd att betala sina sjukhusavgifter, sa läkarstudenten, så hon får vara kvar tills någon kan betala ut henne. Och då kom jag ihåg att Haley hade förklarat för mig att de väl vaktade grindarna till sjukhuset inte var för att någon elaking skulle kunna ta sig in (även om det blev en positiv bieffekt) utan för att ingen som inte kunde betala skulle kunna ta sig ut.

Mottagningsrum på akuten. Här sitter den Clinical Officer (vilket motsvarar det gamla Medicine Kandidat, alltså 3 års medicinutbildning, med den skillnaden att de har tjänster för den utbildningsnivån)(de läkarstudenter jag hänger med gör sin clinical officer-AT, typ, ett år, för att fortsätta på läkarbanan och sen tror jag att man gör sin Medical officer-AT, som väl är mer som vår AT, men jag har inte riktigt fått det här klargjort...) som har som uppgift att inte direkt undersöka patienten men diagnostisera och skicka vidare till lab eller röntgen (detta sker via dator faktiskt, mycket snyggt!) eller syrummet eller avdelningen eller.... På ett sätt inte helt fel, det blir effektivt och oftast missar man ju inget. Det är det där med oftast...

Priser på förlossningsavdelningen.

Söta sjuksköterskestudenten Alice som jag tappade bort sen, studenterna byter avdelning alldeles för ofta och så känner man plötsligt ingen igen. Tyvärr har hon sitt vita sköterskeöverdrag så man bara skymtar hennes universitetsskoluniform. I väntan på att föda, till vänster ligger de som är i latent fas, till höger de i aktiv. Ofta hörs en kör av skrikande kvinnor med värkar i väntan på att få komma till själv förlossningen.

Förlossningsrummet efter en förlossning. Ibland är det lyxigt med ett lakan på britsen, ibland inte.

Värma nyfödda bebisar-grej. Inklusive bebis. Antagligen en pojke, jag ser nästan bara pojkar födas. Fast det går tre kvinnor på varje man i det här landet har det sagts mig!

Medicinavdelning (en av sex delar med åtta sängar i varje, ofta två patienter i samma säng), i stort samma diagnoser som på pediatriken. Grundat på samma undersökningar: Nackstel? Meningit. Rassel på lungorna? Lunginflammation. Inget av det, men ändå sjuk? Malaria. Check!


Idag var jag på labbet, där Sophia/Sophie jobbar. Fick se ett blodprov tas på en patient och följa det till mikroskopet. Och ser man på, lyckades träffa på ett positivt malariaprov så fick spana på lite Plasmodium falciparum!

kulturkameleonten

Till skillnad från för tio år sedan, när jag åkte till Venezuela för ett års vistelse, är jag numera kulturadapterande in absurdum, helt utan stolthet. Jaha så här klär ni er i uppstyrda kläder i tantmaterial när ni jobbar, dvs inte alls min stil? Jamen då gör jag det med! Sophie reagerade med avsky när hon såg mitt ostrukna jag så numera stryker jag till och med mina tantmaterialskläder innan jag kliver iväg till sjukhuset.



Okej hade ingen bra bild, ni får nöja er med denna. Den är ju så stilig så ingen lär bli missnöjd... Men jag fattar inte mitt hår växer med racerfart i det här jävla klimatet, vad är grejen med det? Jag klippte mig precis innan jag åkte och det var ju i ärlighetens namn 320 kronor jag kunde ha tagit bort betydligt mer hår för. Och att hitta en vithårsfrisör här....eh, nah.

bristfälligt bloggande,,

Hmmm...postade jag verkligen det förra inlägget fyra gånger? Mycket orutinerat må jag säga.

Det går en reklam på TV för Kenya Power and Lightning, som känns lite som ett hån med tanke på att reklamen när som helst kan bli avbruten av ett strömavbrott. Den här veckan har vi haft strömavbrott nästan varje kväll, och eftersom batteritiden på min dator på sin höjd tillåter mig att sätta på den så har det blivit lite dåligt med uppdateringar. Men jag har haft det bra, varvade förlossningen med ett par dagar på en medicinavdelning och har dessutom varit på min första safari! Jag återkommer om detta, så länge kan ni läsa den här riktigt bra artikeln om Haleys arbete som gjordes under min första clinic.

...åsså lite musik....

så ni får en känsla av vad jag dansar till:)

det här är en länk...

Lite om sjukhustillvaron

När börjar ni på morgnarna? frågar jag en av de tre läkarstudenterna som är på förlossningen. Åtta, svarar han och jag tänker vad fan, och morgonen efter ger jag mig inte bara i kast med att faktiskt ta mig till sjukhuset till nio, vilket var den ursprungliga planen som jag misslyckades med i två morgnar, utan till och med tidigare än så. Så halv nio kom jag dit, bara för att hamna mitt i sköterskornas renbäddning av sängarna, och strax efter klockan nio dök den första läkarstudenten upp. Nåja. Jag kommer hyfsat överens med läkarstudenterna, dom är inte överdrivet engagerade i mig men svarar i alla fall snällt på frågor. Och eftersom all undervisning på universitetsnivå är på engelska i Kenya så pratar dom ruskigt bra engelska, om än med en för mig lite svårtolkad kenyansk brytning. Detta till skillnad från mig, som inte alls pratar särskilt bra engelska. Och det blir inte särskilt mycket bättre av att jag inte kan obstetriken ens på svenska... Men jag lär mig! Hela sjukhuset verkar vara drivet av läkar- och sjuksköterskestudenterna, som behandlar, förlöser och syr ihop, ger ordinationer och skriver recept som om de inte gjort annat. Under ett besök på medicinavdelningen träffar jag på en läkarstudent som suckande pekar på en hög journaler som hon ska skriva epikriser på. Vissa saker skiljer sig alltså inte nämnvärt från Sverige...

Har blivit mer tjenis med en sjuksköterska och en sjuksköterskestudent, som faktiskt slänger på mig lite att göra utan att jag behöver fråga. Dock tog jag mig kanske vatten över huvudet när jag sa att jag visst kunde sy ihop en sprucken nybliven mamma, men det var innan jag insåg att det var helt utan handledning... Åh jag hoppas verkligen det blev bra. Men så är ju lex Sandra, säg ja till allt, det är enda sättet att få göra saker på.

Sjukhuset är verkligen som ett uppfyllande av ens fördomar om u-landssjukvård. Tydligen är det SÅÅÅ mycket bättre nu sen de byggde om, men svenska myndigheter skulle ändå ha lite att anmärka på. Handskar används uteslutande för att skydda sig själv, och det känns lite konstigt att se folk sätta på sig sterila handskar med steril noggrannhet, för att sedan med denna handskbeklädda hand dra undan det av kroppsvätskor nedstänkta draperiet. Men vad ska man göra? Om jag gjorde som jag gör i Sverige skulle jag på egen hand tredubbla handskförbrukningen på avdelningen, och jag fick en liten tillsägelse när jag inför en vaginalexamination torkade rent med TVÅ bomullstussar. Det var bara beräknat för en.

När patienterna skrivs in får de (eller får och får, de får betala för den när de skrivs ut) en påse med bomull, toapapper, en tallrik och kopp för sjukhusmaten och...nåt mer. När vi ska undersöka patienterna som väntar på att komma i den aktiva fasen så tar vi in dem i en liten med draperier avgränsad del av salen, de får ta sitt tygstycke som afrikanska kvinnor alltid verkar ha med sig och lägga ut det på britsen och lägga sig på. Någon undersöker mage och vagina och om fosterhinnan inte har spruckit tar man och spräcker den så att fostervattnet rinner ner på tygstycket som patienten sen får ta med sig medan de, i ljudet av andra kvinnor som skriker ut sin smärta när värkarna sätter in, väntar på att det ska bli deras tur att få så jävla ont. Den enda smärtlindring som används är lokalbedövning om man måste sy ihop henne efter förlossningen. Ofta ligger det två kvinnor i samma säng, fem sängar bredvid varandra utan draperier emellan. När själva förlossningen börjar får hon gå till förlossningssalen och klättra upp i en säng där och en stund av smärta och skrik och bajs och blod och fostervatten senare pluppar det förhoppningsvis ut en alien följt av en röd klump. Sen sys hon om det behövs och några minuter senare får hon gå och duscha/skölja av sig och byta om från sina blodiga/bajsiga/fostervattniga kläder till rena, och börja ta hand om sin baby, som liksom en kyckling legat under en värmegrej, men till skillnad från en kyckling inlindad i massa tyg (som mamman hade med sig hemifrån, förstås).